När hemsidan blev hackad under vår sjukhusvistelse 2017 raderades också allt jag skrivit, bilderna har jag kvar men inte texterna. Där och då tänkte jag inte så mycket på det, men nu saknar jag faktiskt alla inlägg som försvann.
Det har på många sätt gjort det svårt att börja om, och vad ska jag skriva om. Allt möjligt eller bara vävning? Hur stort kan intresset för mitt liv vara egentligen?
Det är många frågor som snurrar och har snurrat i mitt huvud. Jag har inte alla svaren nu, men jag har börjat blogga, och planerar att det ska bli lite mera regelbundet nu under hösten, och jag kommer att skriva om det som känns kul så får vi se var det slutar.
Jag har stickat färdigt en tröja, den första sen jag var tonåring! Alltså den första jag stickar klart jag har påbörjat många. Tröjan jag har stickat är en Laura Genser från Hillesvåg ullvarefabrikk.
Jag köpte ett garnpaket med mönster och garn. Det stickas i ett tjockt ullgarn, Blåne, och stickas med stickor 6 mm. I paketet var det 800 gram, min tröja vägde strax under 700 gram.
Tröjan stickas nästan uteslutande på rundsticka nedifrån och upp. Det är ett väldigt enkelt mönster både att sticka efter och att göra ändringar. Jag gjorde några ändringar. Jag tog bort att rullkanter och stickade resår istället, jag gjorde också ett halvvarv några centimeter före halsresåren på bakstycket för att höja nacken.
Jag är sugen att sticka en till i en annan färg och kanske längre, så det blir mer som en tunika.
Triangelfärgning är ett sätt att provfärga som jag gillar. Det är särskilt spännande att se dom sex mitten nyanserna.
Triangelfärgning består av tre grundfärger som är i spetsarna. Mellan dessa blir det tre färgstegar eller färgvandringar (jag använder uttrycket färgstege) och slutligen i mitten blandas alla tre färger. Det kan verka lite rörigt till att börja med, men det är väldigt strukturerat och enkelt när man har tittat på det en stund.
I exemplet har jag använt mig av Yllefärger från Zenit AB Konsthantverksmaterial, det är riktigt bra färger som jag rekommenderar. Där hittar du också recept för färgning och tryckning.
I toppen har jag färg: Briljantgul 4G (1)
Till vänster: Gul 2G (2)
Till höger: Turkos (11)
Siffrorna i parantes är det nummer färgerna hade tidigare hos Zenit som jag fortfarande använder. Varje triangel får på så sätt en betäkning, det det här fallet 1/2/11. Därefter har varje nyans i triangeln en egen kod beroende på hur många varje delar av varje färg som en nyans har, t ex 104, 203, 113, 212 osv. Varje nyans består av totalt 5 delar färg. (Jag har ett kom-ihåg för den ordningen av färgerna i nyanskoden TVH (topp, vänster och höger), det var förkortningen för utbildningen jag gick i Borås ”TextilVetenskap med inriktning mot Handvävning”.)
Jag färgar oftast en färgtriangel med totalt 21 prover. Så tre grundfärger, tre färgstegar med fyra nyanser emellan grundfärgerna och så sex nyanser i mitten som är en blandning av alla tre grundfärger. (Klart som korvspad.)
Man kan färga i olika styrkor och jag brukar oftast börja med 1%, det blir oftast den klaraste färgen, lätt att sen göra både ljusare och mörkare.
Den kompletta färgtriangeln med alla nyanskoder. Vänster siffra = toppfärg, mitten siffran = vänsterfärg och höger siffra = högerfärg. Färgstege mellan toppfärgen och vänsterfärgen. Färgstege mellan vänsterfärgen och högerfärgenFärgstege mellan toppfärgen och högerfärgen.Dom sex proverna i mitten som är en blandning av alla tre färgerna.
Det finns böcker som jag tycker ska finnas i alla vävares bokhyllor, en av dom är Ulla Cyrus-Zetterströms ”Handbok i Vävning”, ”Bindningslära – konstvävnader”. Den har utkommit i många utgåvor och om man håller utkik så brukar dom dyka upp nu och då på antikvariat. Den utkom första gången 1950, varje utgåva är utökad med nya tekniker, jag rekommenderar därför att du köper en så sen utgåva som möjligt.
Min bok är Sjunde utgåvan, första tryckningen, ISBN 91-27-02413-X. Den är tryckt 1990, jag hade turen att få köpa min när jag gick på Väfskolan i Borås där man hade köpt in flera klassuppsättningar av böcker med syftet att sälja till studenterna.
Varför rekommenderar jag denna boken? Därför att den är heltäckande, den tar upp så väl grunderna som det mer avancerade. Den innehåller grundläggande bindningslära, hur man väver olika typer av konstvävnader, olika beräkningar och sist men inte olika vävredskap och vävuppsättning.
Boken börjar med en del som heter Bindningslära – Konstvävnader. Här gås grunderna igenom hur man läser av ett bindemönster till exempel. Därefter är det grundbindningarnas tur i sedvanlig ordning tuskaft – kypert och satin med sina respektive härledningar.
Sen kommer dom riktigt roliga bindningarna, eller vad sägs om kapitlet ”Bindningar som bildar upphöjningar, fördjupningar eller trådluckor”? Sedan kommer konstvävnader, röllakan, flamsk, rya…
Delen avslutas med ett antal ”Vävnader i färg” bilderna har en tyngdpunkt på konstvävnader.
Därefter börjar den vävtekniska delen, med bindningsanalys, Inställningsberäkning, garnnumrering, garnberäkning. Det är också den här delen som på många sätt gör boken unik. Vilken annan bok har ett stycke om ”Tvinningens inverkan vid garnberäkning”, med exempel?
Den sista delen går igenom ”Vävningen och redskap”, allt från hur man sätter upp en väv till hur ett ryckverk och tygbomregulator fungerar.
Ska kanske sägas att det inte finns några färdiga vävsedlar i boken utan hela upplägget är att du själv ska får verktyg för att skapa dina egna vävar, med utgångspunkt från en bindning eller ett garn.
Så iväg och leta på antikvariet. Om jag bara skulle få äga en vävbok är det där här jag skulle välja.
Nu ligger min andra video uppe på YouTube, lite nervöst är det allt med ett nytt medium. Sen tidigare finns där en film jag gjorde som komplement till Vävmagasinets notis om ”Mekaniskaskedkrokar”.
I denna andra filmen visar jag hur jag gör en ”snålframknytning”, en av mina favorit framknytningar.
Första gången jag kom i kontakt med snålframknytning var på Sätergläntan. Jag läste väv år 2 där och vi hade ett antal kurser tillsammans med ”kortkursare”, alltså personer som gick en kortkurs på vanligt vis en vecka. Kursen hette ”Mångskaftade Linnevävar”, om jag inte helt missminner mig och en av ”kortkursarna” var det som visade snålframknytning. En framknytning som är perfekt för lin. Efter den kursen använder jag alltid den när jag knyter fram lin.
Du kanske funderar på vem jag är, hur kom det sig att jag började väva eller kanske något helt annat. Jag hoppas att jag svarar på några frågor, om jag inte svara på det du funderar på skriv din fråga i en kommentar.
Lite kort om mig, jag är 37 år bor i Östersund, där jag också är uppväxt. Jag är sedan 2013 gift med Mattias, och vår familj fulländades med Nova som kom i februari 2017.
Foto: Emma Bergstrand
Jag kommer från en slöjdande familj, så det var naturligt att skapa i min familj. När jag var 14 år bestämde jag mig för att bli vävare, jag och min mamma, som också gått en vävutbildning och vävt mycket satte upp det som skulle bli min första väv, en fälltäckesväv i bunden rosengång.
Efter gymnasiet, jag gick Samhällsvetenskaplig linje, började jag på Bäckedals fhs, Trådens möjligheter, där gick jag ett år. Sedan blev det ett år på Sätergläntan, Väv år 2. Efter det kände jag mig redo att söka till Textilvetenskap med inriktning mot Handvävning, på Textilhögskolan, Högskolan i Borås, 2006 tog jag en kandidatexamen.
2007 startade jag mitt företag och sedan dess har jag vävt framförallt på beställning men sånt jag har sålt på kommission.
I vävstolen sker magi. För mig börjar det ofta på ett rutpapper med röda prickar, genom rutnätet döljer sig trådarna. Att sedan gräva bland trådarna, vilka egenskaper ska det färdiga tyget ha? Som att vara ett barn i en godisbutik. Sedan att få se det växa fram i vävstolen det är underbart. Vävstolen ger mig ett redskap som möjliggör mina idéer.
Foto: Emma Bergstrand
Vävning har alltid fascinerat mig, alla möjligheter. Du kan väva utan nästan några redskap alls lika väl som med en vävstol som tar upp ett helt rum. Möjligheterna är oändliga, det är bara din egen uppfinningsrikedom som sätter gränserna. Det finna alltid något nytt att test, en ny bindning, nytt material, nya kombinationer.
Att våga testa i vävstolen är viktigt för mig att hitta sätt att utveckla min vävning. Att titta bakåt är på samma sätt ett sätt att titta framåt, det finns mycket att lära från äldre textilier, mycket som fallit i glömska. Att titta på gamla textilier är som en upptäcktsresa in i äldre vävares värld, en värld utan samma regler.
Finns det något vackrare än att se en väv växa fram i vävstolen, att se hur tygbommen växer. Att sedan får klippa ner och rulla ut timmar av jobb, det som började som trådrullar eller nystan har förädlats till något mycket mer.
Det är en häftig känsla att sätta saxen i ett tyg som man själv har designat och vävt. Det är lyx, även om man som vävare inte alltid inser det.
Jag är inte bara handvävare utan är också skapare av lyx. Lyx i form av vävar som jag har lagt ner själ och hjärta i skapandet av.
Då var det dags igen, årets stora strumpstickningsmaraton eller tävling. Det är mitt tredje år och jag har ingen chans att vinna men det är trevligt och jag får några nya par sockar. Tävlingen sker på Ravelry i en grupp som heter ”Sockmadness forever”, sista dagen att anmäla sig är den 28 februari, som om du är sugen finns det än lite tid att anmäla sig.
Några av garnerna som jag hoppas ska förvandlas till sockar under 2019.
Ifjol köpte jag garn efter det årets materiallista, garn till ungefär 13 par, 8 tävlingspar och så en bunt uppvärmings- och bonuspar. Sen stickade jag två par så jag har massa garn kvar och det är det jag tänker använda i år, det är alltså inte tillåtet att köpa mera garn! Du får självklart köpa hur mycket garn du vill, men jag får det inte! Nu har jag skrivit det några gånger så jag borde komma ihåg det.
Årets uppvärmingssockar är ”13 Memories” ett par i ”spets”, man innan jag får börja med bestämde jag mig för att sticka färdigt ett påbörjat par från ifjol. Förra året gick det superbra tills Nova kom igång med krypandet, då kröp hon helt sonika fram till mig och drog ut en sticka, och där slutade mitt ”sockmadness”. I år får vi se hur det går, det får jag återkomma med. Men förhoppningsvis går det bra.
Det känns både helt fantastiskt och lite skrämmande att vara igång med vävningen igen, inte på full fart än, men lite mer än dom senaste två åren. För några veckor sedan fick jag två lite större garn leveranser. Och jag vet, nästan, i vilken ordning jag kommer att väva.
Först blir det en linneväv, och det i en ”massa” färger och det gillar jag, ska sätta mig ner och linda för att hitta en fin randning.
Därefter blir det provvävning för ett projekt som kommer att vävas senare i vår eller två ”bonader”. Provvävningen känns lite extra särskilt som det medför att jag ska ställa upp min stora vävstol, min Öxabäck 150 cm, med 16 skaft och trampor.
Bonaderna ska troligtvis visas på en utställning i april, och den blir något helt nytt, lite utan för bekvämlighetszonen.
Dessa vantar la jag upp i samband med att jag recenserade Ann-Mari Nilssons bok ”Sticka mönster” hösten 2017. Den första vanten blev klar ganska snart men den andra har varit en surdeg som varit liggande. Det som motiverade mig att sticka färdigt dom var avsaknaden av andra vantar, jag har en förmåga att tappa en vante, jag hoppas jag får behålla det här paret.
Dom färdiga vantar!
Jag har stickat i Kampes 2-trådiga i blekt och rött, stickor 3. Jag har stickat i ett av mönstren med lyfta maskor, något jag inte stickat förut och blev väldigt sugen på att testa. Vantarna väger 71 gram totalt, det har gått åt betydligt mer av det röda än det vita.
Stickning av tummarna med dom 10 cm långa stickorna
Det har varit kräftgång i stickandet. Och nu på slutet har dom legat utan tummar. I ett garnbyte fick jag strumpstickor som är 10 cm långa, praktiskt tänkte jag, dessa tummar är det fösta jag stickar med dom, och troligtvis dom sista. Varför? Det visade sig när jag började sticka att stickorna är precis så långa att ändspetsarna sticker in i min handflata nedanför lillfingret, och det var ganska plågsamt. 15 centimeter långa stickor hade varit en bättre längd för mig.
I december 2014 var det dags för överlämning av en kormatta till Aspås kyrka i Jämtland. Det var ett särskilt projekt för mig på många sätt. Det var det första projektet där jag och Katarina Widegren-Flach samarbetare. Katarina stod för formgivningen och jag vävde. Det var den största mattan jag hade vävt. Jag fick också färska upp min rölakansteknik, det hade då varit ett tag sedan jag vävde rölakan, och det är så kul.
Den färdiga mattan vid överlämnandet.
Kvaliteten är en klassisk rölakansmatta, linvarp och ullinslag. Jag vävde den i trå våder som jag sedan sydde ihop och som avslut orientalisk fläta. Det som är lite speciellt med denna mattan är att den är bågformad för att följa altarringen.
I vävstolen, jag vävde med baksidan upp.
Jag har gjort ett galleri i min profolio, det hittar du HÄR.
