HannaKristine

När hemsidan blev hackad under vår sjukhusvistelse 2017 raderades också allt jag skrivit, bilderna har jag kvar men inte texterna. Där och då tänkte jag inte så mycket på det, men nu saknar jag faktiskt alla inlägg som försvann.

Det har på många sätt gjort det svårt att börja om, och vad ska jag skriva om. Allt möjligt eller bara vävning? Hur stort kan intresset för mitt liv vara egentligen?

Det är många frågor som snurrar och har snurrat i mitt huvud. Jag har inte alla svaren nu, men jag har börjat blogga, och planerar att det ska bli lite mera regelbundet nu under hösten, och jag kommer att skriva om det som känns kul så får vi se var det slutar.

Du kanske funderar på vem jag är, hur kom det sig att jag började väva eller kanske något helt annat. Jag hoppas att jag svarar på några frågor, om jag inte svara på det du funderar på skriv din fråga i en kommentar.

Lite kort om mig, jag är 37 år bor i Östersund, där jag också är uppväxt. Jag är sedan 2013 gift med Mattias, och vår familj fulländades med Nova som kom i februari 2017. 

Jag kommer från en slöjdande familj, så det var naturligt att skapa i min familj. När jag var 14 år bestämde jag mig för att bli vävare, jag och min mamma, som också gått en vävutbildning och vävt mycket satte upp det som skulle bli min första väv, en fälltäckesväv i bunden rosengång. 

Efter gymnasiet, jag gick Samhällsvetenskaplig linje, började jag på Bäckedals fhs, Trådens möjligheter, där gick jag ett år. Sedan blev det ett år på Sätergläntan, Väv år 2. Efter det kände jag mig redo att söka till Textilvetenskap med inriktning mot Handvävning, på Textilhögskolan, Högskolan i Borås, 2006 tog jag en kandidatexamen.

2007 startade jag mitt företag och sedan dess har jag vävt framförallt på beställning men sånt jag har sålt på kommission. 

I vävstolen sker magi. För mig börjar det ofta på ett rutpapper med röda prickar, genom rutnätet döljer sig trådarna. Att sedan gräva bland trådarna, vilka egenskaper ska det färdiga tyget ha? Som att vara ett barn i en godisbutik. Sedan att få se det växa fram i vävstolen det är underbart. Vävstolen ger mig ett redskap som möjliggör mina idéer.

Vävning har alltid fascinerat mig, alla möjligheter. Du kan väva utan nästan några redskap alls lika väl som med en vävstol som tar upp ett helt rum. Möjligheterna är oändliga, det är bara din egen uppfinningsrikedom som sätter gränserna. Det finna alltid något nytt att test, en ny bindning, nytt material, nya kombinationer.

Att våga testa i vävstolen är viktigt för mig att hitta sätt att utveckla min vävning. Att titta bakåt är på samma sätt ett sätt att titta framåt, det finns mycket att lära från äldre textilier, mycket som fallit i glömska. Att titta på gamla textilier är som en upptäcktsresa in i äldre vävares värld, en värld utan samma regler.

Finns det något vackrare än att se en väv växa fram i vävstolen, att se hur tygbommen växer. Att sedan får klippa ner och rulla ut timmar av jobb, det som började som trådrullar eller nystan har förädlats till något mycket mer.

Det är en häftig känsla att sätta saxen i ett tyg som man själv har designat och vävt. Det är lyx, även om man som vävare inte alltid inser det.

Jag är inte bara handvävare utan är också skapare av lyx. Lyx i form av vävar som jag har lagt ner själ och hjärta i skapandet av.